Svindersviken..
Svindersviken..
Var i Stockholm nu denna helgen och leta efter Svindersviken,vi åkte till nåt industri område med mkt nya hus i närheten,såg inga övergivna fartyg,så finns de kvar/var e de nånstans,blev en tur till Ekerö och titta på stackars Seaside...
Re: Svindersviken..
Tänker du på det som i folkmun kallas ryssviken eller dödaskeppens vik?
Om så är fallet är det mesta av den gamla oasen borta idag. När det var dags att bygga marinstaden med Mikael Hansson i spetsen så fanns det inte plats för drömmare längre.
Många historier fick jag med mig därifrån, och några vänner för livet också.
Det finns en film som Svt sände för ett antal år sedan http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/si ... t-1.537046
Och här är hemsidan till platsen där vi alla en gång låg. Alla tillsammans och några var helt klart sthlms absolut skönaste orginal. http://www.marinstaden.se/
Här är en länk till en av de riktigt sköna lirarna i Ryssviken. http://spyhink.blogspot.com/ Och ni som sett filmen så kan jag bara hällsa att greven var ännu rolgare och tokigare i verkligheten. Sen hade vi Björn som i sitt skjul gjöt det mesta som kunde tänkas behövas till ett fartyg från rågods från vrak han var ute och dök på.
Om så är fallet är det mesta av den gamla oasen borta idag. När det var dags att bygga marinstaden med Mikael Hansson i spetsen så fanns det inte plats för drömmare längre.
Många historier fick jag med mig därifrån, och några vänner för livet också.
Det finns en film som Svt sände för ett antal år sedan http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/si ... t-1.537046
Och här är hemsidan till platsen där vi alla en gång låg. Alla tillsammans och några var helt klart sthlms absolut skönaste orginal. http://www.marinstaden.se/
Här är en länk till en av de riktigt sköna lirarna i Ryssviken. http://spyhink.blogspot.com/ Och ni som sett filmen så kan jag bara hällsa att greven var ännu rolgare och tokigare i verkligheten. Sen hade vi Björn som i sitt skjul gjöt det mesta som kunde tänkas behövas till ett fartyg från rågods från vrak han var ute och dök på.
Re: Svindersviken..
Stort tack Fredrik,detta förklarar allt.....
Re: Svindersviken..
Historierna om Ryssviken/Svindersvik är många, skulle vara roligt att anordna ett skutmöte och kring kajutalampan och berätta några av alla de tokigaste historierna från den smått surealistiska men helt underbara tiden där nere i en av sveriges sista riktigt stora vattenhål för fartygs intresserade.
Re: Svindersviken..
Jag tänkte berätta en av de historier om Svindersviken jag fick höra därnere över en svart java i kajutan på en gammal fiskesmack!
Det handlar om den nedfart som börjar vid Helgessons väg och går under Värmdöleden, ner till Ryssviken/svindersviken. Jag fick berättat för mig att det lite ironiskt regnat stenar över sthlm vid tre tillfällen pågrund av händelser rörande svindersvik/ryssviken. Tyvärr mins jag bara två av dessa historier.
Den första historien börjar med att det förr i tiden låg ett fotogenlager nere i hamnen. Ett lager som sedermera vid en svår olycka exploderade och enligt sägen skickade stenar flygandes ända in till gamlastan. Och det enda som blev kvar av de meter tjocka vägarna av lagren, var grunderna som låg kvar tills Mikael började riva ut dem för att jämna ut marken.
Den andra händelsen minns jag är däremot lite mera färgstarkt. Strax efter motorvägen ca sextiometer in låg förr i världen en bergsknalle som man var tvungen att åka över för att sen påbörja den rejält branta backen ner mot viken. En väg som orsakade både en och två lite oanade olyckor till glädje för den som råkade vara på plats för att beskåda spektaklet.
Nåja tillbaka till bergsknallen.
Det ska ha varit en dam som ägde hela området då och jag gissar att det rör sig om 50/60tal och man lär ha beklagat sig över den jobbiga bergsknallen i flera år tills det bestämdes att den skulle sprängas bort. Sagt och gjort så hittade man en pensionerad bergsprängare som visserligen efter en lång pension ändå kände sig redo för uppgiften. Att det var lite osäkert med hans licens var en annan femma men inget hinder nej!
Ett hinder var det däremot att ordna fram de nödvändiga godsakerna, men det lyckades efter en del tveksamma kontakter. Och sprängmateriel av yttersta kvalité ställdes till den gamles förfogande!
Här skred han till verket och efter konstens alla regler (som han hade lärt sig) så apterade han hela knallen ordentligt. Ja för damen ville absolut ha en ordenligt rak och fin nedfart så för säkerhets skull såg pensionären till att ta i ordentligt.
Nu var det bara ett litet problem, sprängämnena som skaffats fram hade utvecklats en del sen den stackars sprängaren sist var i tjänst typ en tjugo år tidigare och de var betydligt mer kräm i prylarna han nu så händigt petat ner i alla hålen än dem han var van vid.
När allt var klart så tog de alla skydd och eftersom det enligt beräkningar inte skulle vara en så värst stor smäll så hade man skippat det där med att informera närboende och polis. Det skulle säkert ändå inte märkas så mycket.
Och sagt och gjort så tryckte man av laddningarna! Och det lär ha blivit en enorm explosion som slet hela toppen på berget i två delar och skapade en meter djup krater. Stenar började regna över hela fintorp och takpannor och glasrutor mot viken gav vika.
Bara vibrationerna av smällen lär ha fått husen på andra sidan motorvägen att vibrera så kraftigt att folk trodde det var en jordbävning.
Enligt utsago så nåde en del stenar så långt som till gamlastan och djurgården och nu var goda råd dyra. Kärringen var i chock och sprängaren spårlöst försvunnen! Att han lär ha omkommit är det ingen som vet, men att stanna kvar om han överlevt var nog ingen bra ide för nu hälsade både polis, brandkår och militären på. De sist nämnda trodde för stunden att det var ett attentat och svarade med alla resurser tillgängliga!
Hur det gick för damen vet jag inte men en sak är säkert, hon fick sin väg genom berget och det var en rejäl smäll.
Åker ni in under bron och stannar ca femtio meter in, så kan man fortfarande se en del av de block som utgjorde toppen på berget, ligga utspridda långt upp i skogen i en ganska så fin cirkel precis innan vägen börjar slutta ner mot viken.
Det handlar om den nedfart som börjar vid Helgessons väg och går under Värmdöleden, ner till Ryssviken/svindersviken. Jag fick berättat för mig att det lite ironiskt regnat stenar över sthlm vid tre tillfällen pågrund av händelser rörande svindersvik/ryssviken. Tyvärr mins jag bara två av dessa historier.
Den första historien börjar med att det förr i tiden låg ett fotogenlager nere i hamnen. Ett lager som sedermera vid en svår olycka exploderade och enligt sägen skickade stenar flygandes ända in till gamlastan. Och det enda som blev kvar av de meter tjocka vägarna av lagren, var grunderna som låg kvar tills Mikael började riva ut dem för att jämna ut marken.
Den andra händelsen minns jag är däremot lite mera färgstarkt. Strax efter motorvägen ca sextiometer in låg förr i världen en bergsknalle som man var tvungen att åka över för att sen påbörja den rejält branta backen ner mot viken. En väg som orsakade både en och två lite oanade olyckor till glädje för den som råkade vara på plats för att beskåda spektaklet.
Nåja tillbaka till bergsknallen.
Det ska ha varit en dam som ägde hela området då och jag gissar att det rör sig om 50/60tal och man lär ha beklagat sig över den jobbiga bergsknallen i flera år tills det bestämdes att den skulle sprängas bort. Sagt och gjort så hittade man en pensionerad bergsprängare som visserligen efter en lång pension ändå kände sig redo för uppgiften. Att det var lite osäkert med hans licens var en annan femma men inget hinder nej!
Ett hinder var det däremot att ordna fram de nödvändiga godsakerna, men det lyckades efter en del tveksamma kontakter. Och sprängmateriel av yttersta kvalité ställdes till den gamles förfogande!
Här skred han till verket och efter konstens alla regler (som han hade lärt sig) så apterade han hela knallen ordentligt. Ja för damen ville absolut ha en ordenligt rak och fin nedfart så för säkerhets skull såg pensionären till att ta i ordentligt.
Nu var det bara ett litet problem, sprängämnena som skaffats fram hade utvecklats en del sen den stackars sprängaren sist var i tjänst typ en tjugo år tidigare och de var betydligt mer kräm i prylarna han nu så händigt petat ner i alla hålen än dem han var van vid.
När allt var klart så tog de alla skydd och eftersom det enligt beräkningar inte skulle vara en så värst stor smäll så hade man skippat det där med att informera närboende och polis. Det skulle säkert ändå inte märkas så mycket.
Och sagt och gjort så tryckte man av laddningarna! Och det lär ha blivit en enorm explosion som slet hela toppen på berget i två delar och skapade en meter djup krater. Stenar började regna över hela fintorp och takpannor och glasrutor mot viken gav vika.
Bara vibrationerna av smällen lär ha fått husen på andra sidan motorvägen att vibrera så kraftigt att folk trodde det var en jordbävning.
Enligt utsago så nåde en del stenar så långt som till gamlastan och djurgården och nu var goda råd dyra. Kärringen var i chock och sprängaren spårlöst försvunnen! Att han lär ha omkommit är det ingen som vet, men att stanna kvar om han överlevt var nog ingen bra ide för nu hälsade både polis, brandkår och militären på. De sist nämnda trodde för stunden att det var ett attentat och svarade med alla resurser tillgängliga!
Hur det gick för damen vet jag inte men en sak är säkert, hon fick sin väg genom berget och det var en rejäl smäll.
Åker ni in under bron och stannar ca femtio meter in, så kan man fortfarande se en del av de block som utgjorde toppen på berget, ligga utspridda långt upp i skogen i en ganska så fin cirkel precis innan vägen börjar slutta ner mot viken.
Re: Svindersviken..
Den amerikanska barken LOUISE ADELAIDE med fotogenlast exploderade och brann den 23 juli 1901 i Svindersviken.
En annan källa säger 1902 - vilket är riktigt?
En annan källa säger 1902 - vilket är riktigt?
Re: Svindersviken..
Källhänvisning: http://www.sjohistoriska.se/sv/Kusten-r ... narkeologi
Vid litteratur- och arkivstudier har vi kunnat konstatera att det påträffade fartygsskrovet utgör resterna efter det amerikanska barkskeppet Louise Adelaide som exploderade, brann och sjönk i Svindersviken den 23 juli 1901. Fartyget hade precis anlänt till Stockholm från Philadelphia i USA med en last av bland annat 1600 fat råolja, nafta och fotogen. Vid explosionstillfället på morgonen den 23 juli befann sig fyra svenska tulltjänstemän ombord för att inspektera lasten. Två av dessa befann sig uppe på fartygets däck och vid explosionen kastades de upp i luften och landade på tullbåten som låg förtöjd vid sidan av det brinnande fartyget och undkom med smärre blessyrer.
Tullbåtens besättning kapade snabbt förtöjningarna och när hon kommit loss var Louise Adelaide ett enda stort eldinferno. De andra två tulltjänstemännen befann sig nere under däck tillsammans med åtta av fartygets besättningsmedlemmar, fartygets kapten inräknad. I Aftonbladet den 24 juli 1901 kunde man läsa att explosionen och brandförloppet var så våldsam att ”ingen syntes ombord å det brinnande skeppet och ej ett skrik hördes”. Samtliga ombordvarande som vistades under däck förolyckades vid olyckan och endast kvarlevorna av en person återfanns.
Dagen efter branden när fartyget låg på Svindersvikens botten skickades en tungdykare ned till vraket för att söka efter de omkomna. Dykaren gick tre varv utanför och inne i vraket utan att hitta minsta spår efter de förolyckade och det antogs att de helt förtärts av lågorna. Orsaken till olyckan har aldrig kunnat fastställas men troligast är att oaktsamhet med eld låg bakom katastrofen.
Ryktet om brandkatastrofen spred sig snabbt bland huvudstadens invånare och det dröjde inte länge förrän nyfikna besökare tog sig ut till olycksplatsen. Enligt Aftonbladet besöktes platsen av tusentals åskådare och trafiken förmedlades genom talrika ångbåtar, färjor och ångslupar, som ”oafbrutet gingo dit ut på lustresa”. Dessa lustresor höll på till långt in på natten och kajerna vid Skeppsbron och Slussen kantades av stora folkmassor som lockats dit av skenet från det väldiga bålet.
Vid litteratur- och arkivstudier har vi kunnat konstatera att det påträffade fartygsskrovet utgör resterna efter det amerikanska barkskeppet Louise Adelaide som exploderade, brann och sjönk i Svindersviken den 23 juli 1901. Fartyget hade precis anlänt till Stockholm från Philadelphia i USA med en last av bland annat 1600 fat råolja, nafta och fotogen. Vid explosionstillfället på morgonen den 23 juli befann sig fyra svenska tulltjänstemän ombord för att inspektera lasten. Två av dessa befann sig uppe på fartygets däck och vid explosionen kastades de upp i luften och landade på tullbåten som låg förtöjd vid sidan av det brinnande fartyget och undkom med smärre blessyrer.
Tullbåtens besättning kapade snabbt förtöjningarna och när hon kommit loss var Louise Adelaide ett enda stort eldinferno. De andra två tulltjänstemännen befann sig nere under däck tillsammans med åtta av fartygets besättningsmedlemmar, fartygets kapten inräknad. I Aftonbladet den 24 juli 1901 kunde man läsa att explosionen och brandförloppet var så våldsam att ”ingen syntes ombord å det brinnande skeppet och ej ett skrik hördes”. Samtliga ombordvarande som vistades under däck förolyckades vid olyckan och endast kvarlevorna av en person återfanns.
Dagen efter branden när fartyget låg på Svindersvikens botten skickades en tungdykare ned till vraket för att söka efter de omkomna. Dykaren gick tre varv utanför och inne i vraket utan att hitta minsta spår efter de förolyckade och det antogs att de helt förtärts av lågorna. Orsaken till olyckan har aldrig kunnat fastställas men troligast är att oaktsamhet med eld låg bakom katastrofen.
Ryktet om brandkatastrofen spred sig snabbt bland huvudstadens invånare och det dröjde inte länge förrän nyfikna besökare tog sig ut till olycksplatsen. Enligt Aftonbladet besöktes platsen av tusentals åskådare och trafiken förmedlades genom talrika ångbåtar, färjor och ångslupar, som ”oafbrutet gingo dit ut på lustresa”. Dessa lustresor höll på till långt in på natten och kajerna vid Skeppsbron och Slussen kantades av stora folkmassor som lockats dit av skenet från det väldiga bålet.
Re: Svindersviken..
Lite om fartyget Louise Adelaide ur LR 1901-02: skonertskepp/brigantin, 672 brt 565 nrt, 47.21 - 10.42 - 3.84 m, signal: JWPG, byggt 1882 av G Loring, Yarmouth, ME, ägare och befälhavare: E Orr, Portland, ME.
Re: Svindersviken..
Apropå fartyg så kan jag berätta att jag var med vid bärgningen av en av de mer kända vraken därnere. Nämnligen månfiskaren ex Veille montagne som rönt en del framgångar i i tidningspressarna.
Hon låg sjunken i viken sedan många år och bara aktern stack upp vid ytan. Vid lyftet konstaterades att trotts att hon legat sålänge och att all färg i de närmaste släppt så var det rejäla plåtar i henne och några hål hittades inte. Vartefter hon flöt av egen kraft. Så även efteråt var hennes olycka en gåta.
Sanering påbörjades nästan genast och skrovet blev i det närmaste helt utrivet, men nu tillstötte det problem, för den gamle ägaren hade gett sig tillkänna och gått till domstol med tanken. Att får inte jag äga henne ska ingen annan få det heller!
Så Mikael Hansson som bekostat lyftet, fick snällt bromsa alla utgifter och det hela utmynnade i en segdriven rättsprocess. Fartyget började rosta något oerhört och blev liggande. Troligen saknades det pengar att slänga på lite färg, så vad jag fick höra senare var att hon blev såld till upphuggning och bogserades iväg några år senare.
Hon låg sjunken i viken sedan många år och bara aktern stack upp vid ytan. Vid lyftet konstaterades att trotts att hon legat sålänge och att all färg i de närmaste släppt så var det rejäla plåtar i henne och några hål hittades inte. Vartefter hon flöt av egen kraft. Så även efteråt var hennes olycka en gåta.
Sanering påbörjades nästan genast och skrovet blev i det närmaste helt utrivet, men nu tillstötte det problem, för den gamle ägaren hade gett sig tillkänna och gått till domstol med tanken. Att får inte jag äga henne ska ingen annan få det heller!
Så Mikael Hansson som bekostat lyftet, fick snällt bromsa alla utgifter och det hela utmynnade i en segdriven rättsprocess. Fartyget började rosta något oerhört och blev liggande. Troligen saknades det pengar att slänga på lite färg, så vad jag fick höra senare var att hon blev såld till upphuggning och bogserades iväg några år senare.