Båt nummer två eller den som skulle bli det…
Dagen efter jag hade mönstrat av min första båt åkte jag och satte jag upp mig på sjömansförmedlingen i Visby
Jag hann bara vara iland ett par veckor innan dom ringde och erbjöd mig hyra på en mindre lastbåt som var på drygt 1200 ton och låg i Göteborg .
Den hette Isvania och gick i nord & östersjö fart och den tackade jag ja till.
Helst ville jag ju ha en uteseglare som gick ner till sydligare breddgrader och värmen. Men pengarna var ju slut så det var bara att ta första bästa båt som erbjöds.
Jag tog mig till Göteborg via Gotlandsfärjan till Nynäshamn och tåget in till Stockholm för vidare färd ner till Göteborg.
En resa som jag själv fick bekosta eftersom jag skulle bli ersatt av skepparen när jag kom ombord försäkrade Erlandsson på sjömansförmedlingen i Visby.
Båten skulle ligga vid packhuskajen i Göteborg hade jag fått besked om.
Dit tog jag mig till fots från järnvägstationen efter att ha frågat folk om vägen.
Till slut fann henne bland alla andra båtar som låg där.
Men så fick jag en känsla av att det var någonting som inte stämde.
För det första stod det Isvania Colon i aktern på henne och så hängde där en skitig
gammal sliten flagga som jag aldrig hade sett förr.
Jag var tvungen att fråga en gubbe som kom förbi på kajen.
Det där sa han, det är en Panama flagg…
Men då kan det väl inte vara den Isvania som jag skulle mönstra på, för hon var borde väl vara Svensk resonerade jag med mig själv.
Jag började gå och leta längs med kajerna efter en Isvania med Svensk flagg.
Men det fanns ingen annan Isvania där.
Märkligt tänkte jag, inte f-n får dom lov att sända folk ombord i Panama båtar från
Svenska sjömansförmedlingen!
Jag gick i alla fall ombord över en gammal halvrutten landgång av trä där det fattades
både steg och stöttor och mantåg att hålla sig i.
Jag klev ner på ett däck som var tjockt med rost och såg upp på ett bygge som nog hade varit vitt en gång men var nu mer eller mindre gult och rostrött.
Även fast jag bara var obefaren jungman såg jag att det inte var som det skulle vara ombord.
Hon låg ju förtöjd med rostiga vajrar både för och akter utan sabbar. Utan dom blir det helt stumt med risk för att dom går av, speciellt med all den trafik som det var i den hamnen.
Som spring i både för och akter hade dom ett par gamla slitna trossar som hängde slaka ner i vattnet.
Det syntes inget folk ute på däck så jag fortsatte akterut och klev in i bygget.
Jag fann ingen mäss eller något dagrum men det hördes röster från en hytt med en liten mässingsskylt på dörren som det stod chief-officer på och där knackade jag på.
Efter ett tag öppnades dörren av ett halvnaket fruntimmer som var ordentligt på fyllan.
Och vad f-n vill du då, frågade hon!
Jag presenterade mig som den nya jungmanen
Ja du, det skiter jag fullständigt i svarade hon. Gå ner i katakomberna akterut för där sitter nog hela gänget i någon hytt och dricker brännvin.
Till slut fann jag en dörr bland all bråte som låg på akterdäck och som ledde ner till
manskapshytterna.
Ett moln av cigarettrök slog emot mig när jag öppnade dörren.
Där nere satt dom och skåla och vrålade om vartannat.
Kom in och få en sup vem f-n du nu är, var det en som hojtade…
Det var en präktigt full skånsk matros som berättade att han var den enda Svensken i manskapet.
-Resten är Finnar och Jugoslaver och så har vi en enögd Turkjä-el i maskin, sade han.
Klockan var då halv två mitt på dagen och ingen såg ut att arbeta!
När jag hade berättat vem jag var så visade skåningen mig till den hytt jag skulle ha och det var ingen vacker syn som mötte mig.
På durken som var av cement med stora hål i där flöt det oljeblandat vatten och allmöjlig sorts skit omkring. I kojen låg där en gammal möglig madrass med stora brännhål i.
Här skall du bo sa Skåningen...
-Nej så f-n jag skall svarade jag, aldrig i livet att jag skulle mönstra på en sån flytande likkista.
Så jag tog min väska och gick upp för lejdaren. Men va f-n ropade skåningen efter mig.
Du kan bara inte gå iland så där, du kommer att åka dit för rymning!
Eftersom jag varken hade sett till eller ens träffat skepparen hade jag därför inte heller lämnat ifrån mig sjöfartsboken eller skrivit på några mönstringspapper. Så jag tog min väska och gick ner för samma ruttna landgång jag hade kommit ombord på för mindre än en timme sedan.
Senare fick jag veta att hon hade nyttjande förbud och inte fick lämna kajen eller hamnen överhuvudtaget.
Hon tillhörde ett beryktat litet Halländskt rederi som hade flera sådana båtar i samma eländiga skick.
Många år efteråt skulle hon komma att bli ett museums fartyg i Göteborg och då få namnet
Fryken i ett bra mycket bättre skick…
M/s Helemar
Jag hade fått veta att det skulle ligga ett sjömanshem någonstans runt Masthugget så
jag begav mig för att fråga efter ett rum. Nu när jag hade gått iland från vraket Isvania
Väl framme på sjömanshemmet blev jag erbjuden en koj i ett fyramansrum och det tog jag. Jag hade nog tagit vad som helst bara det var billigt.
Dörren till rummet stod öppen när jag kom dit och där inne satt ett gäng äldre herrar och drack pilsner å rökte så dimman låg tät. Det luktade som i ett helt bryggeri av gammalt surt öl.
Kom in och sätt dig ner pöjk och ta dig en slurk öl innan det tar slut var det en flintskallig och tandlös herre som erbjöd mig.
Tyvärr är det sista pilsnern vi har men du kanske har ett par kronor till övers att köpa ett par
Till, sa han. Men dom pengarna jag hade fick dom inte.
Eftersom jag visste ju inte hur länge jag skulle få gå iland och vänta tills jag fick en ny båt.
Resan till Göteborg hade ju kostat en del och det hade ju varit meningen att jag skulle få mönstra på och nu verkade det ju kört med den saken.
Dagen därpå lämnade jag in min väska hos föreståndaren eftersom jag inte vågade ha den kvar på rummet bland alla fylleskallar som sprang in och ut där.
Av föreståndaren fick jag också adressen till sjömansförmedlingen dit jag gick för att skriva in mig.
När jag kom till förmedlingen satt där en lapp på dörren som talade om att det var stängt på
grund av sjukdom och var vänlig kom tillbaka i morgon klockan tio.
Så det fick bli en natt till på sjömanshemmet och dagen därpå var jag på plats igen när dom hade öppnat. Då var det fullt med sjöfolk som satt där och väntade på att båtjobben skulle ropas ut.
Jobb verkade det vara gott om och dom ropade ut båtar hela tiden.
Så fort jag hade anmält mig fick jag också ett jobb.
Jag skulle mönstra på en liten torrlastare på 800 ton i Uddevalla dagen därpå som hette Helemar och var hemmahörande i Vänersborg.
Det blev ingen utebåt den här gången heller…
Om jag hade haft pengar hade jag nog tackat nej till Helemar och väntat tills jag hade fått en uteseglare.
Nu blev det inte så och jag fick en natt till på sjömanshemmet och nästa dag tog jag ett tåg upp till Uddevalla där Helemar låg och lastade sand.
När jag kom ombord var dom nästan fullastade, så det var bara att gå ner i hytten och dressa om och ut på däck för att hjälpa till att lucka på.
Helemar var en gammal dam med träluckor och skärstockar byggd 1957 i Deest i Holland.
Det var två bröder som ägde henne och bägge två var ombord.
Den ena var skeppare och den andre som maskinist samt att det var en gammal matros som hade varit där så länge att han räknades till inventarierna.
Vi var också tre jungmän varvid en var kockjungman som fick vara med ute på däck när vi skulle lucka på och av annars var han inne i byssan och försökte att laga mat.
Vi kom att segla mycket på Danmark där vi lastade mycket kalkmjöl i Faxe Ladeplats på
Sjaelland till Surte som ligger ungefär två landmil från Göteborg upp i Göta älv. Det fanns ett glasbruk där vi lossade både kalkmjöl och glas-sand.
En gång efter vi var utlossade i Surte skulle vi vaska och spola ner hela båten för att
senare gå på varv på Ringön i Göteborg. Just den dagen var det otroligt varmt så man
blev ordentligt törstig. Då passade jag på att fråga matrosen som var cheif för spolslangen om det gick att dricka av vattnet han spola med.
-Drick ni pojkar, det är nästan rent färskvatten här i älva svara han och vi drack så mycket vi orkade.
Men rätt som det var så tog det hus i hel-te. Det gick nog inte mer än fem minuter sedan brakade det bara till i magen på oss.
Vi fick sån hel-tes rännskita att vi fick springa på skithus stup i kvarten för att inte
skita på oss. Det bara rann ur en och som grädde på moset var vi nästan framme vid varvet
och skulle förtöja båtf-n mitt i allt skitande.
Det gick bara inte, vi bara spydde och sket om vartannat. Vi hade blivit allt för dåliga så matrosen och maskinisten fick förtöja båten själva.
Den ena av oss en norrlänning blev så dålig att dom fick sända honom in till
Sahlgrenska sjukhuset för magpumpning och förklaringen till att vi blev så dåliga var att
Surte inte ligger långt ifrån Bohus där dom har en kemikaliefabrik.
Det måste nog ha varit ett utsläpp därifrån som dom pumpade rätt ut i älven som vi sedan hade fått i oss.
På Varvet
På varvet ville ägarna att det bara skulle vara en man kvar ombord och det blev jag.
Det var inte utan att man blev lite märkvärdig att dom hade valt ut just mig.
Gammel-matrosen åkte hem på semester och skulle komma tillbaka när vi var klara på varvet
Skepparen och maskinisten åkte hem till Vänersborg där dom bodde nästan varje kväll.
Orsaken till vårt varvsbesök var att hon skulle klassas och bottenmålas samt för att avlägsna aktra masten. Den som satt precis för om bygget där den tog upp onödig plats.
Det räckte enbart med en mast på toppbryggan (monkey island).
Vi skulle också förlänga den aktra luckan vilket gjorde att det blev flera tunga träluckor att lyfta.
Det kunde vara rent livsfarligt att lucka på och av. Det gällde att man var något så när samspelt med den andra gubben då man drog skärstockarna så dom inte skulle ramla ner i lastrummet när man lyfte och la luckorna på plats. Värst var det när man stod ute på en hal skärstock och balansera. Det var ju tillräckligt långt ner till tanktoppen för att man skulle kunna slå ihjäl sig om man råkade halka och ramla ner, i alla fall då vi var på lätten.
Efter att luckorna var på plats skulle dom täckas över med presseningar.
Det kunde vara ett väldigt jobb att få dom på plats över luckorna om det blåste.
Fick vinden tag i dom så fladdrade de iväg innan man hade hunnit lagt på järnen och fått
slagit i träkilarna på sidorna. Man fick då försöka få fast en sida åt gången tills den var på
plats
Det bästa var när man fick göra klart allting till kaj men för det mesta var det bråttom till nästa hamn så vi fick lucka på och göra klart ute i sjön.
När det var kallt med snö och is på däck var det heller inte så roligt att göra sjöklart, när presseningarna var styva som råttpittar.
Då skulle vi ha dubbla presseningar först en av lite sämre kvalitet sedan en plast pressening ovanpå. Först skulle det saltas innan man la på den översta för att dom inte skulle frysa ihop. Man fick vara väldigt försiktig när man senare skulle ta av dom så dom inte sprack.
Detta skitgörat gjorde man för 776 kronor i månaden och 8 kronor timmen för vardags övertid och 14 ¨kronor på en söndag.
Det var ju inte ofta som vi fick söndagsersättningen men i den här båten fick man i alla fall betalt för övertiden.
När dom andra hade mönstrat av så kunde jag välja vilken hytt jag ville bo i.
Naturligtvis tog jag den bästa och det var den som låg längst förrut på styrbordsidan.
Första natten i den hytten vaknade jag av att det luktade bränt.
När jag kvicknade till liv och kom ur kojen, fått tänt lyset ser jag att det kommer rök ifrån lådorna under kojen. Jag springer då in i vaskrummet och fyller upp ett par pyttsar vatten och vänder tillbaka in i hytten, drar ut lådorna och häller ur pyttsarna tills det var släckt.
Någon brandsläckare fanns där inte.
Varvsgubbarna hade hållit på och skärt med skärbrännare på andra sidan skottet dagen innan så förmodligen så måste det ha legat och pyrt i isoleringen eftersom jag inte hade märkt något när jag gick till kojs.
Skepparen och maskinisten kom ombord tidigt följande morgon innan jag hade fått vaskat och torkat upp allt vatten och sot.
Dom kände naturligtvis brandlukten och när dom kom ner och fick se hur det såg ut i hytten trodde dom först att jag hade rökt i kojen och somnat från cigaretten.
Jag fick förklara hur jag misstänkte att det hade gått till.
Då blev skepparn förbannad och gick upp på däck och skällde ut varvsgubbarna.
Jag fick senare en kasse öl för att jag hade släckt branden och sett till att den inte hade spridit sig vidare i inredningen.
Efter att legat vid kaj i tre dagar var det vår tur att gå upp i torrdockan för bottenmålning.
Då blev allting så mycket krångligare eftersom man fick gå iland för att duscha och gå på dass. Det var inget vidare om man blev nödig mitt i natten och fick springa upp och ner från dockan.
Vi hade i alla fall tur med vädret så det tog inte lång tid att måla henne. Fast det hade nog gått fortare om Finnarna och Jugoslaverna hade jobbat i stället för att slåss, dom tålde inte att se varandra. Det var skoj att stå och se på när dom banka på varandra, en del till och med föll ner i vattnet…
När vi började bli klara på varvet så skulle det behövas mönstras på två nya jungmän.
Då kom skepparen och fråga mig om jag inte kände någon som kunde vara intresserad.
Jag kom då att tänka på en landsman hemifrån Gotland.
Hans farsa hade frågat mig en gång om jag inte kunde hjälpa honom ut till sjöss eftersom han hade haft lite problem med rättvisan där hemma
Så jag ringde och frågade honom och han blev intresserad och ville komma med en gång
Helt plötsligt blev det bråttom med att bli färdiga och komma iväg, vi hade fått last
och skulle vara i Danmark för att lasta om ett och och ett halvt dygn. Därför fick jungmannen från Gotland flyga till Göteborg för att hinna ombord i tid.
Det var på en söndag och jag var ledig så jag fick för mig att jag skulle gå ut och möta honom på Torslanda. Hade jag vetat hur långt det var att gå från Ringön ut till Torslanda med
dom omvägar som jag tog hade jag aldrig gjort det.
Först gick jag över Älvsborgsbron därpå hela vägen bort till Göta Älvsbron och efter den fortsatte sedan promenaden bort till Torslanda, en omväg på flera kilometer.
Det blev en ordentlig sightseeing jag kom ut på, men vad gjorde väll det ung och frisk som man var.
Efter att jag tagit emot vår nye jungman så blev det taxi tillbaka från flygplatsen
och det på rederiets bekostnad.
Det visade sig att grabben var helt ointresserad av det mesta och inte ville han lära sig någonting heller.
Meningen var att han skulle vara kockjungman men då vi aldrig fick någon varm mat och hur många gånger dom än försökte lära honom de mest enkla rätter så gick det inte in.
Inte heller kunde han lära sig att koka kaffe och efter åtskilliga försök så tröttnade
skepparen på att ha honom i byssan så att han åkte ut på däck på heltid.
I Sandefjord i Norge försökte han rymma från båten men matrosen såg honom när han
var på väg över landgången med sin väska och kunde stoppade honom.
Vi fick låsa in honom i hytten och där fick han vara tills vi hade lagt ut.
Det hade ju varit bättre för honom att mönstra av när vi kom tillbaka till Sverige på riktigt vis.
Vi fick sedan en kort resa på några timmar över Oslo fjorden till Fredrikstad där vi
skulle lasta sojamjöl till Stockholm.
Därifrån blev det sedan en kalkstensresa från Storungs där jungmanen försvann iland vilket man kunde ha räknat ut eftersom han var ju då nästan hemma.
Det var ju jag som hade rekommenderat honom och det fick jag också skit för.
Man ska nog tänka sig för när man ska vara schysst och rekommendera någon om man inte är helt säker på personen i fråga.
Den här grabben lever inte idag eftersom han fick halsen avskuren på en instution på Gotland
tjugofem år senare.
Vi lossade vår kalksten i Oxelösund där vi senare förhalade en bit längre bort för att lasta plåt som skulle till Stralsund i Östyskland.
Innan vi gick ifrån Oxelösund skulle vi ha livbåtsmanöver och det var en omständlig
historia med dom där gamla livbåtarna.
Man fick veva ut dom för att sedan fira ner dem för hand.
Innan man hade hunnit fått bort kapellet och ställningen som den låg på och fått ut
livbåten hade vi säkert sjunkit för länge sedan om det hade varit allvar.
För att inte tala om hur det var att få upp livbåten igen.
Man fick veva så man vart helt blå i huvudet av ansträngning.
Det var ett tungt jobb och dessutom gick det inte att få dem på plats när man väl
hade fått upp dom samt att kapellet inte ville sitta som det skulle…
När vi närmade oss Stralsund ropade skepparen upp lotsarna på VHF:en och dom
svarade ganska omgående på gebroken engelska att dom ville ha ut en lotslejdare på
styrbordssidan en halv meter över vattnet.
Skepparen svarade då tillbaka på sin egen speciella tolkning av det engelska språket att vi var fullastade och låg så djupt att det bara var att kliva över direkt från lotsbåten.
Men icke, det skulle prompt hängas ut en lejdare och det var en order.
När så lotsbåten kom upp längs med utsidan fick vi dra upp lotslejdaren igen eftersom den inte behövdes, precis som skepparen hade sagt åt dom.
Lotsen bara klev över relingen och ner på däck.
Efter vi hade förtöjt och satt ut våran lilla landgång så vällde det bara folk ombord i uniformer. Tullarna var bland dom som kom ombord först och dom undersökte varje liten vrå av båten, men fann ingenting av det dom nu letade efter. Som antagligen var cigaretter eftersom man fick bara lov att ha ett par askar var, resten skulle vara införseglat.
Vid landgången placerades det ut en vakt med gevär som stod där rätt upp och ner som en annan staty.
På kvällen gick vi iland och då var man tvungen att ha med sig sjöfartsboken för att
visa upp som legitimation.
Iland såg det trist och grått ut samt att hela Stralsund luktade av brunkål.
Så körde dom runt i små fyrkantiga bilar som hette Drabant.
Vi hamnade så småningom i en ölhall nere i en källare där vi blev serverade öl i en liters
krus av stora feta kärringar med några hemska pattar.
Att en del av oss bara var 16 år gamla betydde ingenting...
Nu hade jag varit ombord i över 5 månader så jag hade bestämt mig för att mönstra av i nästa svenska hamn som skulle bli Kramfors.
Skepparen frågade om jag ville komma tillbaka. I så fall så skulle jag få mönstra matros eftersom den gamla matrosen vi hade ombord skulle gå iland för gott och bli pensionär.
Men ikke sa nikke, nu ville jag inte segla i Östersjön längre och pissa i sötvatten så jag tackade nej.
På väg in till Kramfors blev vi ännu en gång fotograferade då vi gick under Sandöbron.
Jag fick ut mitt innestående på boken och i betyget stod det
Uppförande = Mycket Gott
Tjänstbarhet = Mycket God
Så med pengar i fickan, smuggelsprit i väskan och sjöfartsboken i bakfickan gick jag
iland och tog tåget ner till Stockholm. Det var den 16 maj 1973 och livet lekte…
Jungman Brobergs Bravader del 2
Re: Jungman Brobergs Bravader del 2
M/S Helemar Vänersborg
- Attachments
-
- ja19_103 [800x600].jpg (82.55 KiB) Viewed 36128 times
Re: Jungman Brobergs Bravader del 2
lastar i Faxe danmark
- Attachments
-
- Faxe Ladeplats [800x600].jpg (69.37 KiB) Viewed 36128 times
Re: Jungman Brobergs Bravader del 2
Fördeck på Helemar
- Attachments
-
- ja19_102 [800x600].jpg (76.95 KiB) Viewed 36128 times
Re: Jungman Brobergs Bravader del 2
fryken hette hon som bybygge Isvania när jag var där för en kort bemärkning
- Attachments
-
- fryken_orginal2 [800x600].jpg (48.07 KiB) Viewed 36124 times
-
- Posts: 2
- Joined: 20 Aug 2019, 10:33
Re: Jungman Brobergs Bravader del 2
Hej!
Läste din berättelse om M/S Helemar. Jag mönstrade på samma båt i Oktober 1973!
Samma bröder och samma gamla matros var ombord.
Mvh Lars Berg
Läste din berättelse om M/S Helemar. Jag mönstrade på samma båt i Oktober 1973!
Samma bröder och samma gamla matros var ombord.
Mvh Lars Berg
-
- Posts: 2
- Joined: 20 Aug 2019, 10:33
Re: Jungman Brobergs Bravader del 2
Hej, jag mönstrade på M/S Helemar den 5:e oktober 1973. Den gamle matrosen var fortfarande kvar.